Historier dyker upp och kräver att få berättas, enligt Lars Karlsson. Deras ursprung är svårbestämt, men troligen rör det sig om händelser i livet, dom behöver inte vara särskilt stora eller dramatiska, men som ändå gjort varaktiga markeringar i minnet. Ytterst långsamt gror dom och pockar slutligen på uppmärksamhet. En uppmärksamhet som, enligt Lars Karlsson själv, inte räcker särskilt långt annat än

som effektivt sömnmedel för en eventuell läsare. Däremot är dom perfekta, för att inte säga helt nödvändiga som krokar att hänga upp en hemspunnen berättelse på. Ett spinnande som går trögt i början, innan gestalterna börjar röra sig och tala och träden vaja för vinden.

Lars har skrivit en del "vilande" texter förut, men utan det där riktiga flödet. Det är först nu, när utvilad tid kunnat tas i anspråk som den rätta glädjen infunnit sig. Inga barn som ska läggas först, inga komprimerade kvälls-sysslor som måste gå före under en skoningslös klocka.

Lars Karlsson är 69-årig pensionär med allt vad det innebär i form av småkrämpor och en ständig kamp mot IT-samhällets alla nycker. Han har tidigare jobbat mer åt det fysiska hållet, med rör och kommunal vattenhantering.

Som en sammanfattning av sitt skrivande säger han:

"En uppdykande berättelse gör det för att den kräver att bli berättad!"