Det skrivna ordet är beständigt. Och jag har alltid tilltalats av genomslaget och kraften. Att skildra upplevelser i en resedagbok gav lust att skriva mer. Det blev ett sätt att samla tankarna, reflektera över nya intryck och upplevelser, och ett roligt sätt att skapa reseminnen samtidigt som de kunde delas digitalt med andra. Texterna från våra resor och längre utlandsvistelser återvänder jag till ibland, och blir lite skönt avundsjuk på mig själv.     

Familj och resesällskap är hjärtevännen Ia, och våra döttrar Moa och Liv. 

Kortare texter kändes som mitt format, och mina reseskildringar är inte helt olika en krönika. Därför tog jag upp skrivandet igen på hemmaplan, och började skriva krönikor. En har jag sedan lyckats få publicerad i Expressen, och ett flertal i tidningen Hallå. 

En skrivarkurs på två terminer folkhögskola blev det också.

Och en romandebut. 

Min kommande utgivning "Dagarna i Berlin" är en berättelse om Teo, och beskriver en medelålders man, som genom sitt sätt att förhålla sig till den verklighet han lever i, bejakar sin roll och sitt sammanhang.

Den handlar om tiden vi lever i, och vad vi gör med den tid vi fått. 

Som ensamvarg får han i stunder svar på sitt ylande av Tristan, en följeslagare genom livet som ingen annan ser.  Med tillbakablickar från uppväxten i 1980-talets Malmö och iakttagelser av i dag, tolkar Teo samtiden och vad som händer när man fullföljer ett löfte om att återse någon som spelar roll, i pjäsen om livet.