För cirka 15 år sedan blev jag rekommenderad av en god vän att börja skriva för en publik. Jag förstod inte riktigt och la tanken att vila ett år eller så. Så tog jag mod till mig en dag och började skriva på nättidningen Sourze. Jag gick vidare att skriva poesi och blandade det med reseberättelser på min blogg. En och annan debattartikel i dagstidningar blev det också, och under några år arbetade jag som krönikör på Dagens Medicin. Min vilja att förespråka den lilla människan har alltid funnits med och i december 2020 gav jag ut boken ”Flickan med grå klänning – anknytning och trauma”.

Det är först nu på senare tid som jag insett att jag alltid har skrivit, och jag har alltid tyckt om att försöka gestalta en känsla. Det ultimata sättet att göra det är i dikten. De gestaltar oftast en liten minut i en större helhet, en stillbild ur ett större sammanhang. De underbara orden, sköra och ömtåliga, som både kan ge så mycket gott men också skada i lika stor omfattning. Jag försöker värna ordet i min roll som sjuksköterska och i min roll som diplomerad livscoach, och också i min vardag. Det sköra, vackra och ack så mäktiga ordet.